Musikpodden

Är allt Beethoven skrev verkligen genialt? Och måste man älska varje takt av Mozart och Bach, bara för att de var stora kompositörer? Och är det så att man ibland inte vågar vara öppen med att man inte gillar ett stycke av en geniförklarad mästare, bara för att man inte vill bli stämplad som obildad? Även de största namnen inom den klassiska musiken och jazzen hamnade ibland på villovägar, och i det här avsnittet av Musikpodden presenterar Mauri Kuokkanen, Filemon von Numers och Mårten Svartström några av de största kompositörernas misslyckanden, och funderar på vad som eventuellt var orsaken till att det sket sig. Musiken som hörs i programmet: Herbert von Karajan & Berliner Philharmoniker - Slaget ur Wellingtons seger av Ludwig van Beethoven Osmo Vänskä & Dominante & Sinfonia Lahti - Herr, du bist ein Fels av Jean Sibelius Miles Davis - Mystery Duke Ellington feat. Charles Mingus & Max Roach - Money Jungle Frank Zappa - Frogs with Dirty Little Lips Eppu Normaali - Kivenä kengässä Har du någonting du vill att vi tar upp? Hör av dig med tips, frågor, tankar och berättelser till: musikpodden@yle.fi.

En hit, men resten skit! Stämmer det alltid? Varför hånas artister som är kända för endast en låt? Vad säger det om hur vi värderar framgång? Är det inte bättre att ha en stor hit än ingen alls? Och vad händer med artister eller kompositörer som bara förknippas med en enda låt? I Musikpodden synar vi begreppet one-hit wonder. Mauri Kuokkanen lyfter fram ett par one-hit wonders inom den klassiska musiken – av vilka ett är ett stycke som alla definitivt har hört nån gång, men där kompositören förblivit okänd. Emma Salokoski presenterar bland annat världens kanske mest kända acappella-låt, medan Mårten Svartström spelar ett väldigt känt stycke med ett one-hit wonder inom jazzmusiken. Musiken som hörs i programmet: The Dave Brubeck Quartet - Take Five Sir Neville Marriner & Academy of St Martin in the Fields - Kanon i D-dur av Johann Pachelbel Wolfgang Rübsam - Toccata i E-moll av Johann Pachelbel James Levine & Chicago Symphony Orchestra - The Sorcerer’s Apprentice av Paul Dukas Yan Pascal Tortelier & Ulster Orchestra - Fanfare pour prècèder “La Pèri” av Paul Dukas Bobby McFerrin - Don’t Worry Be Happy Napoleon XIV - They’re Coming to Take Me Away Ha-Haaa! Nik Kershaw - Wouldn’t It Be Good Har du någonting du vill att vi tar upp? Hör av dig med tips, frågor, tankar och berättelser till: musikpodden@yle.fi.

Programvärd: Mårten Svartström.

En hit, men resten skit! Stämmer det alltid? Varför hånas artister som är kända för endast en låt? Vad säger det om hur vi värderar framgång? Är det inte bättre att ha en stor hit än ingen alls? Och vad händer med artister eller kompositörer som bara förknippas med en enda låt? I Musikpodden synar vi begreppet one-hit wonder. Mauri Kuokkanen lyfter fram ett par one-hit wonders inom den klassiska musiken – av vilka ett är ett stycke som alla definitivt har hört nån gång, men där kompositören förblivit okänd. Emma Salokoski presenterar bland annat världens kanske mest kända acappella-låt, medan Mårten Svartström spelar ett väldigt känt stycke med ett one-hit wonder inom jazzmusiken. Musiken som hörs i programmet: The Dave Brubeck Quartet - Take Five Sir Neville Marriner & Academy of St Martin in the Fields - Kanon i D-dur av Johann Pachelbel Wolfgang Rübsam - Toccata i E-moll av Johann Pachelbel James Levine & Chicago Symphony Orchestra - The Sorcerer’s Apprentice av Paul Dukas Yan Pascal Tortelier & Ulster Orchestra - Fanfare pour prècèder “La Pèri” av Paul Dukas Bobby McFerrin - Don’t Worry Be Happy Napoleon XIV - They’re Coming to Take Me Away Ha-Haaa! Nik Kershaw - Wouldn’t It Be Good Har du någonting du vill att vi tar upp? Hör av dig med tips, frågor, tankar och berättelser till: musikpodden@yle.fi.

Programvärd: Mårten Svartström.

Vad är egentligen finlandssvensk musik? Går det att sätta fingret på vad som utmärker musik som är skapad i Svenskfinland? Och varför har det blivit så trendigt att sjunga på dialekt? Bland annat det här funderar Mårten Svartström, jazzmusikern Filemon von Numers och sångaren och låtskrivaren Peter Hägerstrand på. Filemon tror sig ha åtminstone ett svar. Dessutom berättar Hägerstrand om sitt aktuella och ambitiösa musikprojekt Sjögräs – som i allra högsta grad är finlandssvenskt. Musiken som hörs i programmet: Josefin Silèn - Modersmålets sång Peter Hägerstrand - Troll Valter Enlund & Torsten Pärus - Menuett (efter Valter Enlund) Iiris Viljanen - Brevväxlingar Johanna Grüssner & Mika Pohjola - Var är den vän Johanna Grüssner & Mika Pohjola - Mumintrollets visa Har du någonting du vill att vi tar upp? Hör av dig med tips, frågor, tankar och berättelser till: musikpodden@yle.fi Programvärd: Mårten Svartström.

Vad är egentligen finlandssvensk musik? Går det att sätta fingret på vad som utmärker musik som är skapad i Svenskfinland? Och varför har det blivit så trendigt att sjunga på dialekt? Bland annat det här funderar Mårten Svartström, jazzmusikern Filemon von Numers och sångaren och låtskrivaren Peter Hägerstrand på. Filemon tror sig ha åtminstone ett svar. Dessutom berättar Hägerstrand om sitt aktuella och ambitiösa musikprojekt Sjögräs – som i allra högsta grad är finlandssvenskt. Musiken som hörs i programmet: Josefin Silèn - Modersmålets sång Peter Hägerstrand - Troll Valter Enlund & Torsten Pärus - Menuett (efter Valter Enlund) Iiris Viljanen - Brevväxlingar Johanna Grüssner & Mika Pohjola - Var är den vän Johanna Grüssner & Mika Pohjola - Mumintrollets visa Har du någonting du vill att vi tar upp? Hör av dig med tips, frågor, tankar och berättelser till: musikpodden@yle.fi.

På medeltiden var det förbjudet att spela tritonus i kyrkor. Däremot är det ett välanvänt musiktrick i skräckfilmer. Men vad är det i den här tonföljden som gör att det känns så obekvämt och gör oss illa till mods? Och hur kommer det sig att tritonus ändå i vissa musikstilar kan användas flitigt, som i blues, utan att det låter skrämmande? Tillsammans med Mårten Svartström reder sångaren och musikern Emma Raunio ut begreppet tritonus och spelar kända musikstycken som använt sig av det så kallade djävulsintervallet. Musiken som hörs i programmet: Mustasch - Tritonus Keith Clark & Slovak Radio Symphony Orchestra - Danse macabre i g-moll, Op. 40 av Camille Saint-Saëns Gianandrea Noseda & London Symphony Chorus & Orchestra - Requiem Aeternam ur War Requiem, Op. 66 av Benjamin Britten Stephen Schwartz - No One Mourns the Wicked Elmore James - The Sky Is Crying Har du någonting du vill att vi tar upp? Hör av dig med tips, frågor, tankar och berättelser till: musikpodden@yle.fi.

På medeltiden var det förbjudet att spela tritonus i kyrkor. Däremot är det ett välanvänt musiktrick i skräckfilmer. Men vad är det i den här tonföljden som gör att det känns så obekvämt och gör oss illa till mods? Och hur kommer det sig att tritonus ändå i vissa musikstilar kan användas flitigt, som i blues, utan att det låter skrämmande? Tillsammans med Mårten Svartström reder sångaren och musikern Emma Raunio ut begreppet tritonus och spelar kända musikstycken som använt sig av det så kallade djävulsintervallet. Musiken som hörs i programmet: Mustasch - Tritonus Keith Clark & Slovak Radio Symphony Orchestra - Danse macabre i g-moll, Op. 40 av Camille Saint-Saëns Gianandrea Noseda & London Symphony Chorus & Orchestra - Requiem Aeternam ur War Requiem, Op. 66 av Benjamin Britten Stephen Schwartz - No One Mourns the Wicked Elmore James - The Sky Is Crying Har du någonting du vill att vi tar upp? Hör av dig med tips, frågor, tankar och berättelser till: musikpodden@yle.fi.

Ibland kan det bli riktigt jobbigt när kompositören eller dirigenten har valt en mycket avvikande tonart för orkestern. Varför passar inte vissa tonarter för en del instrument? Och varför låter vissa tonarter mörkare och dystrare än andra? Till exempel d-dur uppfattas av många som “gladare” än c-dur. Den tyska poeten Christian Schubart lär ha sagt att “Dess-dur är en påträngande tonart som urartar i sorg och hänryckning”. Bland annat de här sakerna diskuterar musikerna Mauri Kuokkanen och Filemon von Numers, samt Mårten Svartström, och redogör samtidigt för vad en tonart överhuvudtaget är. Mauri nämner också Mozart, som gillade att stämma vissa instrument i en avvikande stämning, där strängarna blev spändare. Det här för att få mera volym och briljans i soundet. Men hur är det möjligt att spela då inte alla instrument är samstämmiga? Musiken som hörs i programmet: Blechbläser-Ensemble der Berliner Philharmoniker - 1:a satsen ur Brandenburger konsert nr. 3 i G-dur av J.S. Bach Sirkka-Liisa Kaakinen-Pilch & Tuija Hakkila - 1:a satsen, Siciliano ur Sonat nr. 4 i C-moll av J.S. Bach Osmo Vänskä & Minnesota Orchestra - Adagio ur Symfoni nr. 9 av Gustav Mahler Philippe Graffin & Nobuko Imai & Het Brabants Orkest - Sinfonia Concertante för violin och altviolin i Ess-dur av W.A. Mozart Annika Eklund - Shanghain valot Maria Schneider Orchestra - The ‘Pretty’ Road Har du någonting du vill att vi tar upp? Hör av dig med tips, frågor, tankar och berättelser till: musikpodden@yle.fi.